Thoughts

Jag vaknar upp. Det är måndag morgon. Axlar och rygg är förstörda efter en hård helgs surfande. Huvudet är fullt av olika ekonomi termer då mina midterms är på gång under veckan.  Det är fortfarande mörkt utanför och det regnar. Jag ligger kvar och drar mig i min säng. Många skulle nog inte kalla det säng kanske. Men för mig fungerar min 90 cm rosbeklädda madrass, liggande på golvet, som en säng. Min uppzippade sovsäck har halkat av mig och det är kallt i rummet. Då jag inte har handlat mat på två veckor går jag rakt in i duschen utanfrukost. Duschen ja. Glömmde bort att den har “slammat” igen och fyller uppbadkaret med vatten. Som tur är, är ju jag först i i duschen. 08.30  cyklar jag ner till skolan på min lånade damcykel. Påväg att möta min studygroup så stannar jag till på en av skolans caféterior. Köper mig en stor caffe och en “breakfeast burrito”. Första målet för dagen inhandlat, 6.25$.

Möter med min studygropup — går på lektion — går tillbaka till min studygroup — vi går tillsammans till våran ekonomi lektion och gör vårat middterm. Går över förväntan. Lätt att säga när man inte sätt resultatet än. Jag drar vidare till martin och vi gör min foto quizz som handlar om olika slutar tider. Vi funderar lite på hur vi skall lägga upp plugget inför nästa middterm som e pågång. Kommer inte riktigt fram till något och jag börjar cykla hemmåt. Jag innser att jag fortfarande inte har någon mat hemma. Efter ett mycket kort övervägande stannar jag till på TacoBell och inhandlar 3 cruncy tacos och en “5 layer burrito”, 4.75$.

När jag kommer hem är våran landlord i trädgården och meddelar att en “plumber” (rörmockar antar jag) skall komma och fixa våran dusch. Efter 20 minuter kommer plumbern. Det är en man i 40-50 års åldern. Hans ända redskap är en… ja vad heter det. Toa plugg. Vet inte vad det kalls. Plunger kallas det här iaf. Han går in på badrumet och meckar i drygt 2 minuter och kommer sedan ut och säger att det är klart. Lite hår i avloppen. Sedan spenderar han och våran 75 åriga landlord 10 minuter i vårat hus och diskuterar marijuana frågan. Det är ju tydligen ett nytt lagförslag pågång  här. “Hel-ligalisering” av marijuana. Nu får man ju bara köpa det om man har ett “clubcard” eller ett så kallat “medical card”. Man kan imprincip gå till vilken doktor man vill och säga att man har svårt att äta eller sova så får man köpa ett medical card för dryga 90$ som varar ett år. Inte riktigt som i Sverige. I USA är alkohol absolut inte tillåtet innan man är 21 men röka gräs går varannan 16 åring.

Efter att gubbarna har gått så lägger jag mig ner och sover på soffan. Vaknar upp med lite lätt ångest. Jag borde plugga! Sätter mig ner och drar igång med mina business studier. Kör på en stund och klockan närmar sig 19. Ryan är klar med sitt plugg och kommer ut och säger att han är sjukt hungrig. Jag har fortfarande ingen mat. Iaf ingen mat som inte är -19 grader. Ryan säger Subway, jag säger kör. Cyklar bort till Mesa center och beställer varsin footlong. 6,75$. Jag äter halva och sparar den andra till frölle.

Efter att ha pluggat en stund till så sitter jag nu med min dator och bloggar. Det blåser halvstorm utanför. Det jag ville komma fram till var inte marijuan frågan. Det blev bara ett litet sidospår. Hur ofta händer det i  Sverige att enns rörmockare och hyresvärd kommer in på den frågan???? Det jag vill uppnå var att jag under en dag “åt ute” tre gånger på en dag och spenderade 17,75$. Det är typ 120 kr för. Jag skall hedan efter gefan i att laga mat!!! Det var min poäng med det hela.

Kom av mig lite i skrivande då dampbarnet Spencer slänger ut frågan om en kille kanske skall flytta in under en månad. Vi diskuterar det inte direkt och jag sitter och skriver och hör dampbarnet Spencer säga. ” Yooo Adam, Ill talked to Ryan and Basti and they say its okey.

Woow detta kommer bli väldigt spännande. Perfekt avslut på en underbar dag.

Det är söndags morgon. Jag vaknar upp i min nittio centimeter breda ”säng” som saknar bäddmadrass. Jag hade lovar mig själv att jag skulle ta min första löprunda på ett år idag. Men då mina ben säger imot efter mitt första ben pass på ett halvår och magen säger att kinamat och mexikanskmat inte blandar sig så bra, så bestämmer jag mig för att ligga kvar en stund till.

Vi har en fyra dagars helg, då det imorgon är ”Labor Day” här. Men för att citera min bla. grovt bokstavsjuka rumskamrat Spencer:  ”Jag ser snarare fram imot att bara ha tre dagar skola nästa vecka än fyra dagars helg denna” och det ligger något i det. Efter att ha kännt av lärarna i två veckor så har jag en perfekt uppfatning om deras personlighet. Eller det kanske inte var så svårt då min lärare i microekonomi och internationell handel själv sa första lektionen, ”I am a son of bitch”, och tro det eller ej så stämmer det.

Precis som det flesta andra i det överkapitalistiska amerikanska samhället så framstår han som att han är centrum av universum. Jag vet inte om det till mästadels är lärare som är så eller om det är alla andra med. Han lyckades under första veckan prata skit om den andra ekonomi läraren på skolan, alla andra avdelningar som inte har med ekonomi eller handel att göra och sedan lyckas också nämna hur inkompetent skolans President (rektor) är. Grattis, bara femton veckor kvar.

Jag har varit i Kalifornien i närmare tjugo dagarna nu och vi har inte sätt något som man kan kalla vågor. Idag ser prognosen kass ut, men det kanske kan bli något iaf. Då vi inte har börjat få in några grund swell utan bara klena vind swell resulterar det i att vågorna blir små, täta, obestämda och… hmm gropiga enligt uppslags verket tyda.se. Vissa saker skall men tydligen inte översätta. Choppy. Låter inte lika ”fräckt”. Surf termer har en förmåga att inte låta lika ”fräckt” på svenska. Det är nog inte meningen att man skall uttrycka surf på svenska, även om Sverige nog har haft bättre surf än vi det seanste två veckorna. Då gör det inget om det svenska vågorna är lite… gropiga

//Sebastian Bergström Kvidén 2010-09-05

”The American dream”, låtsas världen som handlar om att visa om hur bra man har det och hur mycket man älskar varandra för alla andra mer än att verkligen ha det eller vara det.

När jag cycklar hemmåt från State Street som är Santa Barbaras huvudgata så sköljer alla dessa olika intryck över mig. Efter att ha bott i USA i sex månader och sedan haft ett tre månaders uppehåll, har fått mig att se saker på ett helt nytt sätt. Jag har varit och köpt ett capo till min gitarr. En utav det få sakerna förutom datorn som jag använder varje dag hemma i Sverige… så lyckas jag glömma den sittande på gitarren in i det sissta väntade på att få bli använd en sissta gång innan nedpackningen som aldrig kom. Detta kom mig att kosta en en timma lång cykel tur som visade sig vara ganska så nyttig utöver motionen.

När jag lämnar state street bakom mig med alla ”glada” människor och de fina husen som ligger lite längre ner på state, som iof inte är något mot husen uppe på bergen eller i Monecito området där det nog inte finns ett hus under tre miljoner… dollar asså! Jag kommer iaf till hamnen där båtplats kostnaden/månad ligger på samma pris som kostanden för att hyra en 3 rums lägenhet här. Det är inte riktigt den 1000 lappen per sesong det kostar att ligga på marinan i Vänersborg utan snarare mellan 10000-20000 kr i månaden.

Det är någon form av seglar tävling på Ledbetter beach som är en utav huvud stränderna i Santa Barbara. Det är massa ”innhämska” Amerikanar, där de med sina stora husbilar som inte enns existerar i europa och deras segelbåtar som kostar decenier av årslöner för en kommun anställd, arbetande svensk, indirekt visar upp sina bankkonton.  Lite längre ner är det ett bröllop mitt i parken och några hundra meter längre ner ser jag ett till. Classic and cheesy i mina ögon. Men det visar ju iaf alla andra hur bra det mår och har det.

Jag fortsätter att cykla och ser det mexikanska familjerna picknicka i det ”lite minder fina” parkerna där inte en vit amerikansk familj syns till. Det är konstigt att det är så. Varje rik vit familj har ju en Mexikansk barnpassar anställd. Det vågar låta Mexarna uppfostra deras barn men inte sitta i samma park som dem.

Jag börjar cykla upp för backen mot Mesa området som ligger ovanför Downtown Santa Barbara. City College ligger halvägs upp på Mesa och vårat hus ligger nästan högst upp. Jag bestämmer mig att i fortsättningen hålla mig innom min säkerhets triangel uppe på Mesa. College, huset och stranden. Om jag skall någon annan stanns i fortsättningen får det bli bilen, så man kan ta sig från punnkt A till B utan att behöva se allt där i mellan. Hmm kanske jag inte skilljer mig så mycket från Amerikaneran ändå… om det inte vore för att det är dem jag vill slippa se och höra, och att jag håller med Cornelis när han säger att ”guld är föga värt”

Sebastian Bergström Kvidén 2010-08-22

På en vit strand i Frankrike

Med en stekande sol i ryggen går jag längst den långa strand där Frankrike möter Atlanten. Jag försöker lära mig konsten att gå på sand.  Konsten att gå på sand innebär att försöka tassa fram på sanden utan att sjunka ner i den.  Nu finns det ju tom folk som kan gå på vatten om man har rätt teknik. Så att gå på sand skall nog inte vara så svårt. Jag hittar en träbit som bebos av några flugor. Jag tar upp träbiten och medas jag går vidare längs stranden funderar jag på vart den har varit. Kanske är det bara en träbit från något gammalt ruckel längst kusten. Men jag tror att träbiten har en mer spännande historia än så. Jag tror att den har färdats genom alla jordens hav, lika nyfiken på att se allt jorden har att erbjuda som jag är.  Jag tror det är en bit av ett skepp från när Spanjakerna ”hittade” Amerika. Eller så är det nog en bit av en tunna krut som har vart med och sängt oräknligt antal skepp i det Caribiska havet innan tunnan tillslut blev slängd överbord.

När solen blir för varm dyker jag i det blå klara atlant havet. Helt plötsligt beffiner jag mig bokstavligt talat i ett hav med döda kroppar som flyter runt mig. Jag simmar utåt men det död kropparna är över allt. Det måste vara tusentals. Kanske miljontlas. Tänk att när vågorna för mig är knappt högre än till knäna så måste de var enorma för alla det insekter som har strukigt med. Eller är det bara så korkade att det landar i vattnet och sedan drunknar. Jag inser att det kanske inte är så lätt att vara smart när hjärnan bara är microskåpiskt stor.

Jag fortsätter min vandring bortåt och drömmer mig bort till andra stränder jag har gått på och kommer att gå på i framtiden. Aldrig kan man leva i nuet. När jag dras tillbaka till det  nuet jag har svårt att leva i anser jag mig ändå lyckligt lottad då det bara några mil bort på samma strand är militärt område där främmlings legion tränas för att ge sig ut på helt andra resor än vad jag planerar. När jag kommit en bra bit ner längts stranden håller träbiten som jag bär med mig på att sluta som en mummsbit åt en stor svarthårig dregglande labrador som springer längs vattenkanten. Jag lyckas rädda den från det öde som så många andra träbitar har mött. Istället möts jag själv av ett nästan värre öde. Framför mig har jag istället svettiga, rödbräda och lätt feta nudister. Denna mardröms syn får mig förutom att vilja kräkas upp alla alkohol från gårdagen, att bestämma mig för att vända tillbaka. Har dessa människor aldrig varit älskade eller vad försöker det att uppnå? Strax efter att jag passerat labradoren igen så bestämmer jag att jag inte skall avsluta träbitens livsresa och jag slänger ut den i havet igen. Jag innser försent att jag borde ha smörjt mig med vasselin nu när skavsåren från sand och saltvatten börja kännas av på mina lår. Jag luktar mig i armhålan och känner av lukten att dumma att trots  det tre senaste åren utan deodorant har jag ännu inte lyckats lukta gott naturligt. Jag innser att man kan inte lära sig att gå på sand. Det är ju bara en fråga om hur hårt sanden är packad.  Jag känner även att jag var mer bakfull än vad jag trodde när jag gav mig ut och beger mig snabbt hemmåt där lunch och siesta väntar i ett våglöst Hossegor.

Sebastian Bergström Kvidén 2010-07-01