Month: July 2010

På en vit strand i Frankrike

Med en stekande sol i ryggen går jag längst den långa strand där Frankrike möter Atlanten. Jag försöker lära mig konsten att gå på sand.  Konsten att gå på sand innebär att försöka tassa fram på sanden utan att sjunka ner i den.  Nu finns det ju tom folk som kan gå på vatten om man har rätt teknik. Så att gå på sand skall nog inte vara så svårt. Jag hittar en träbit som bebos av några flugor. Jag tar upp träbiten och medas jag går vidare längs stranden funderar jag på vart den har varit. Kanske är det bara en träbit från något gammalt ruckel längst kusten. Men jag tror att träbiten har en mer spännande historia än så. Jag tror att den har färdats genom alla jordens hav, lika nyfiken på att se allt jorden har att erbjuda som jag är.  Jag tror det är en bit av ett skepp från när Spanjakerna ”hittade” Amerika. Eller så är det nog en bit av en tunna krut som har vart med och sängt oräknligt antal skepp i det Caribiska havet innan tunnan tillslut blev slängd överbord.

När solen blir för varm dyker jag i det blå klara atlant havet. Helt plötsligt beffiner jag mig bokstavligt talat i ett hav med döda kroppar som flyter runt mig. Jag simmar utåt men det död kropparna är över allt. Det måste vara tusentals. Kanske miljontlas. Tänk att när vågorna för mig är knappt högre än till knäna så måste de var enorma för alla det insekter som har strukigt med. Eller är det bara så korkade att det landar i vattnet och sedan drunknar. Jag inser att det kanske inte är så lätt att vara smart när hjärnan bara är microskåpiskt stor.

Jag fortsätter min vandring bortåt och drömmer mig bort till andra stränder jag har gått på och kommer att gå på i framtiden. Aldrig kan man leva i nuet. När jag dras tillbaka till det  nuet jag har svårt att leva i anser jag mig ändå lyckligt lottad då det bara några mil bort på samma strand är militärt område där främmlings legion tränas för att ge sig ut på helt andra resor än vad jag planerar. När jag kommit en bra bit ner längts stranden håller träbiten som jag bär med mig på att sluta som en mummsbit åt en stor svarthårig dregglande labrador som springer längs vattenkanten. Jag lyckas rädda den från det öde som så många andra träbitar har mött. Istället möts jag själv av ett nästan värre öde. Framför mig har jag istället svettiga, rödbräda och lätt feta nudister. Denna mardröms syn får mig förutom att vilja kräkas upp alla alkohol från gårdagen, att bestämma mig för att vända tillbaka. Har dessa människor aldrig varit älskade eller vad försöker det att uppnå? Strax efter att jag passerat labradoren igen så bestämmer jag att jag inte skall avsluta träbitens livsresa och jag slänger ut den i havet igen. Jag innser försent att jag borde ha smörjt mig med vasselin nu när skavsåren från sand och saltvatten börja kännas av på mina lår. Jag luktar mig i armhålan och känner av lukten att dumma att trots  det tre senaste åren utan deodorant har jag ännu inte lyckats lukta gott naturligt. Jag innser att man kan inte lära sig att gå på sand. Det är ju bara en fråga om hur hårt sanden är packad.  Jag känner även att jag var mer bakfull än vad jag trodde när jag gav mig ut och beger mig snabbt hemmåt där lunch och siesta väntar i ett våglöst Hossegor.

Sebastian Bergström Kvidén 2010-07-01