Author: bazmei

Det är söndags morgon. Jag vaknar upp i min nittio centimeter breda ”säng” som saknar bäddmadrass. Jag hade lovar mig själv att jag skulle ta min första löprunda på ett år idag. Men då mina ben säger imot efter mitt första ben pass på ett halvår och magen säger att kinamat och mexikanskmat inte blandar sig så bra, så bestämmer jag mig för att ligga kvar en stund till.

Vi har en fyra dagars helg, då det imorgon är ”Labor Day” här. Men för att citera min bla. grovt bokstavsjuka rumskamrat Spencer:  ”Jag ser snarare fram imot att bara ha tre dagar skola nästa vecka än fyra dagars helg denna” och det ligger något i det. Efter att ha kännt av lärarna i två veckor så har jag en perfekt uppfatning om deras personlighet. Eller det kanske inte var så svårt då min lärare i microekonomi och internationell handel själv sa första lektionen, ”I am a son of bitch”, och tro det eller ej så stämmer det.

Precis som det flesta andra i det överkapitalistiska amerikanska samhället så framstår han som att han är centrum av universum. Jag vet inte om det till mästadels är lärare som är så eller om det är alla andra med. Han lyckades under första veckan prata skit om den andra ekonomi läraren på skolan, alla andra avdelningar som inte har med ekonomi eller handel att göra och sedan lyckas också nämna hur inkompetent skolans President (rektor) är. Grattis, bara femton veckor kvar.

Jag har varit i Kalifornien i närmare tjugo dagarna nu och vi har inte sätt något som man kan kalla vågor. Idag ser prognosen kass ut, men det kanske kan bli något iaf. Då vi inte har börjat få in några grund swell utan bara klena vind swell resulterar det i att vågorna blir små, täta, obestämda och… hmm gropiga enligt uppslags verket tyda.se. Vissa saker skall men tydligen inte översätta. Choppy. Låter inte lika ”fräckt”. Surf termer har en förmåga att inte låta lika ”fräckt” på svenska. Det är nog inte meningen att man skall uttrycka surf på svenska, även om Sverige nog har haft bättre surf än vi det seanste två veckorna. Då gör det inget om det svenska vågorna är lite… gropiga

//Sebastian Bergström Kvidén 2010-09-05

”The American dream”, låtsas världen som handlar om att visa om hur bra man har det och hur mycket man älskar varandra för alla andra mer än att verkligen ha det eller vara det.

När jag cycklar hemmåt från State Street som är Santa Barbaras huvudgata så sköljer alla dessa olika intryck över mig. Efter att ha bott i USA i sex månader och sedan haft ett tre månaders uppehåll, har fått mig att se saker på ett helt nytt sätt. Jag har varit och köpt ett capo till min gitarr. En utav det få sakerna förutom datorn som jag använder varje dag hemma i Sverige… så lyckas jag glömma den sittande på gitarren in i det sissta väntade på att få bli använd en sissta gång innan nedpackningen som aldrig kom. Detta kom mig att kosta en en timma lång cykel tur som visade sig vara ganska så nyttig utöver motionen.

När jag lämnar state street bakom mig med alla ”glada” människor och de fina husen som ligger lite längre ner på state, som iof inte är något mot husen uppe på bergen eller i Monecito området där det nog inte finns ett hus under tre miljoner… dollar asså! Jag kommer iaf till hamnen där båtplats kostnaden/månad ligger på samma pris som kostanden för att hyra en 3 rums lägenhet här. Det är inte riktigt den 1000 lappen per sesong det kostar att ligga på marinan i Vänersborg utan snarare mellan 10000-20000 kr i månaden.

Det är någon form av seglar tävling på Ledbetter beach som är en utav huvud stränderna i Santa Barbara. Det är massa ”innhämska” Amerikanar, där de med sina stora husbilar som inte enns existerar i europa och deras segelbåtar som kostar decenier av årslöner för en kommun anställd, arbetande svensk, indirekt visar upp sina bankkonton.  Lite längre ner är det ett bröllop mitt i parken och några hundra meter längre ner ser jag ett till. Classic and cheesy i mina ögon. Men det visar ju iaf alla andra hur bra det mår och har det.

Jag fortsätter att cykla och ser det mexikanska familjerna picknicka i det ”lite minder fina” parkerna där inte en vit amerikansk familj syns till. Det är konstigt att det är så. Varje rik vit familj har ju en Mexikansk barnpassar anställd. Det vågar låta Mexarna uppfostra deras barn men inte sitta i samma park som dem.

Jag börjar cykla upp för backen mot Mesa området som ligger ovanför Downtown Santa Barbara. City College ligger halvägs upp på Mesa och vårat hus ligger nästan högst upp. Jag bestämmer mig att i fortsättningen hålla mig innom min säkerhets triangel uppe på Mesa. College, huset och stranden. Om jag skall någon annan stanns i fortsättningen får det bli bilen, så man kan ta sig från punnkt A till B utan att behöva se allt där i mellan. Hmm kanske jag inte skilljer mig så mycket från Amerikaneran ändå… om det inte vore för att det är dem jag vill slippa se och höra, och att jag håller med Cornelis när han säger att ”guld är föga värt”

Sebastian Bergström Kvidén 2010-08-22